Lördagen den 8 januari kommer jag aldrig att glömma!
Satt vid datorn och surfade in på Expressen. I löpsedeln stod det med stora bokstäver att det var en storm på väg in över södra Sverige. Jag läste vidare och de varnade för orkanbyar. Man skulle gå ut och binda fast lösa saker som man inte kunde ta in.

Husse och jag gick snabbt ut och matade fåglarna. Vi hann inte riktigt klart förrän det tog i och blåsa rejält. Vi for runt tomten och förankrade det som behövdes, tex nymfburen, med armeringsjärn. In till arorna och skruvade igen den ena dörren som annars lätt skulle ha blåst upp vid storm. Sista skruven och då gick ljuset. Klockan var 18.15.

Det knakade i huset när orkanen Gudrun var ett faktum. Det gick inte att elda i spisen för röken trycktes ner igen. Vi satt i matrummet med värmeljus och försökte fördriva tiden. 9 grader "varmt" ute så huset skulle hålla värmen ett tag till. Det var bara att gå till sängs alla tre och försöka sova bort ovädret. Sista tanken gick till fågelhuset och hoppades att det skulle klara sig lika bra som förra orkanen (Carola-1999) som gick här över.

Söndag
Ut och inspektera all förödelse. Staketet låg ner på sina ställen och grindarna med. Nymfarna? Jodå, den buren stod också intakt men på botten låg fyra av dem döda samt den sista undulaten. Trycket i blåsten hade kanske blivit för stor? Eller kanske när grannens träd föll rakt över gatan? Ingen aning.
Vidare till arorna, de var ok. Öppande den fastskruvade dörren så dagsljuset kunde lysa upp rummet.
Fågelhuset? Det var en dämpad samling fåglar där inne. Några gick ut direkt i voljärerna när vi öppnade dem. Det första som jag såg var Ebbe (oratrix-hanen) som låg död i buren. Ihjälskrämd...
Vi pratade med alla men de flesta betedde sig som om vi störde dem i nattsömnen.
Nina såg hängig ut så vi beslöt att ta in henne omgående och sätta henne framför spisen i värmen. Jag matade henne med välling så ofta jag vågade och satt med henne i famnen när jag inte hade något annat för mig.
Far och Emma kom med varmt kaffe och laddade mobiltelefoner för nu var vi även utan hemtelefon.

Måndag
Nina död i transportburen i morse. Vår första papegoja fanns inte längre...
Vägen var nu framkomlig igen. Husse hade läkartid i Lund. Vi tiggde oss till dialys där eftersom vi var strömlösa och inte kunde ha det hemma. In till mor och far på hemvägen och duscha, titta på nyheterna och sen hem...till kyla och mörker...

Tisdag
Ännu ingen ström. Hopplösheten började kännas av. Luckorna till fågelhuset fick stå öppna dygnet runt för de som inte ville gå in i mörkret igen. I fågelhuset fann vi Jocke (venezuelahanen) och Pedro (blåpannad-gulvingad amason) döda. Båda med slem hängandes ut från näbben.
Alla voljärer fick massor med frö och jordnötter för att få dem att äta något där ute. Körde till Åhus för att äta och passade på att fylla upp vattendunkarna.
Hem igen och titta till djuren. Fonduegrytorna kom väl till pass för kvällsmaten.

Onsdag
Bokat tid i Hässleholm så Husse kunde få dialys. Lilleman och jag gick på stan under fyra timmar. Skönt att sitta inne i värme på ett café och få äta en rejäl frukost...med riktigt kaffe!
På vägen hem stannade vi på Eko-hallen och köpte en 20-liters spann och fick den fylld med vatten. Under vägen hem konstaterade vi att det lös i fler hus än det gjort när vi körde hemifrån. Tårarna kom i ögonen och en stilla bön om att -låt oss ha ljus hemma! mummlades från undertecknad...
Nerverna höll inte längre när vi kom ner för backen på Landön och såg att det lös i fönstrena! Jag brast i storgråt! Kastade mig in i fågelhuset och Elsa ropade glatt till mig: -Godmorgon!! Oratrix-Emil satt dock och såg mycket hängig ut. Vi tog in honom men hostan och nysningarna blev bara värre. Molly var också sjuklig så hon fick också komma in i huset.

Torsdag
En dag att pusta ut...trodde vi. Ingen död i fågelhuset men på kvällen orkade inte Molly och Emil mer. De dog ganska tätt efter varandra.

Fredag
Bilen packad, Ludde lämnad till Maria och vi skulle bara mata fåglarna innan resan till Stockholm som planerat. Men när vi kom in i fågelhuset låg Ecuador-Emil död. Hur skulle jag kunna ringa till Ewa och berätta det? (Han kom från henne...) Jag tjöt så hela kroppen hoppade. När sen Mozza inte heller såg ok ut ringde Husse till Ewa och sa att vi inte skulle komma. Vi var tvungna att ta med oss Mozza till Cecilia på Helsingborgs Djursjukhus omgående. Emil fick följa med för obduktion. Farfar passade Lilleman så vi fick lugn och ro att prata med veterinären.
Cecilia tog en massa prover på Mozza, både blod, från kräva och av avföring. Det var inte så lätt att ta blodprov för trycket var mycket lågt. Mozza gillade inte mig men nu helt plötsligt var jag helt ok att gosa med.
Hem igen med Mozza och Baytril.
Hämtade hem Ludde och packade upp väskorna.

Lördag
Cecilia ringde in recept på Baytril åt oss. Det var lika bra att alla fåglarna fick behandling. Oj vad vi kämpade! Alla flaskor och skålar togs in och skurades i Virkon. Sen skulle Baytrilen blandas exakt åt var och en. Fåglarna var inte så värst glada i smaken men de drack i alla fall så något borde ju komma i dem.

Måndag
Cenita dog under natten. Hon skickades med ilfart till SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt i Uppsala). Tyvärr fick vi inte något konkret svar från dem, bara en massa antagande.

Senare under veckan hörde Cecilia av sig. Hon hade fått svaret från Tyskland på proverna från Emil hon sänt dit för analys. Svår infektion var det enda hon kunde finna.
Vi fortsatte alltså med Baytrilen, envist...

Mozza satt här inne och vissa dagar verkade hon svara på medicinen. Vi var inte så nogräknade på vad hon åt egentligen, bara hon åt. Lillemans äpplegröt var väldigt god, potatismosen likaså. Banan och ost kunde hon tugga i sig ibland.

19 Februari
Emma och far kom för att hämta vår gamla säng som Emma skulle ha. Vi fikade och Mozza (buren stod på bordet för att hon skulle få så mycket närhet som möjligt) försökte äta lite bröd med smör och ost. Det gick inget vidare. När de kört med sängen skulle jag iväg och handla middagsmat. Av någon anledning kände jag på mig att det var något för jag kelade med Mozza lite extra innan jag åkte. 1,5 timme senare låg hon död i buren.
Medan maten kokade klart ringde jag Cecilia och talade om vad som hänt. Hade hon möjligtvis tid och lust för en obduktion? Jodå, vi var välkomna hem till henne. Det är inte ofta hon får in så "färska" kroppar. Så vi packade Mozza i en kartong och åkte 1,5 timmes färd mot öster. Cecilia hade sin far på besök som älskvärt tog hand om sina två barnbarn och vår Lilleman.

Det var intressant att se när Cecilia började obducera Mozza. Hon förklarade vilka organen var, hur de fungerar och varför hon tog prover på dem. Hon tog prover till sig själv, till Tyskland och till USA. Allt delades i tre för att vi skulle få så säkra svar som möjligt. Efter flera timmar kunde vi trötta bege oss hem igen.

Efter många långa dagar ringde Cecilia och sa att de hittat Ara-sjukan hos Mozza. Usch vad allt kändes nattsvart! Det finns ju ingen bot mot det! Det finns en medicin som lindrar symtomen men inget som botar. Nu föll tårarna igen! Cecilia sa att vi tar en dag i taget...

Så åkte Cecilia på resa och gick inte att nå. Jag hade tusen frågor angående Ara-sjukan. Vad skulle jag göra? Då sa goda vännen Ewa att jag kunde prova med Gunnel i Stockholm. Sagt och gjort, jag sökte henne. Efter en evig väntan på tre dagar ringde hon så upp mig och jag kunde få lite svar.
* Hur hade Mozza blivit smittad? Hon hade ju suttit som tamfågel utan annan fågelkontakt hela sitt liv. Svar: förmodligen från föräldrarna. Sjukdomen har legat latent och orkanen utlöste den.
* Hur smittar den? Via närkontakt under lång tid (år).
* Är våra andra fåglar smittade? Nä, det trodde hon var föga troligt. Inte ens August som hon suttit ihop med i 14 dagar. De bör sitta lång tid tillsamman, tätt och gärna vara ett häckpar som putsar, matar och pysslar om varandra. Det hade de aldrig gjort, därför fick vi dela dem.
* Framtiden då? Även om hon inte ansåg att våra andra fåglar skulle vara smittade kunde man vara försiktig och maskinkläcka och handmata alla ungar.
Grunden till sjukdomen (virus eller bakterie, forskarna är inte överens) lever inte utanför fågelkroppen, därför kan man inte odla på den. Alltså måste föräldrarna ruva och mata för att smitta vidare.

Nu hade den tunga stenen i mitt hjärta flyttat sig. Nu rann det glädjetårar istället. Vad gjorde väl det att vi skulle vara extra försiktiga med att utsätta fåglarna för stress det närmsta året? Vad gjorde väl det att vi var tvungna att handmata alla eventulla ungar? Våra kära individer kunde leva vidare!

Det kändes som om vi höll på med Baytril-behandlingen i en evighet. Men så kom dagen då flaskan var slut. Cecilia sa att vi provar utan för att se om de insjuknade igen.
Elsa var mycket medtagen, likaså August, men hämtade sig sakteliga. Givetvis överöstes fåglarna med godsaker! De fick massor med frö och frukt för att äta upp sig. Varje dag som gick utan dödsfall och med ytterligare en fågel som såg lite friskare ut var guld värd!

Mitt i allt detta kom vi hem en dag och fann att Klöver hade tröttnat på eländet Clinton utsatt henne för. De hade bråkat och hon bitit honom precis under näsborrarna där näbben börjar. Näbben var lös! Blod överallt och Clinton död. Det var ju inte klokt! Sjukdomen under kontroll men så ska de slåss så han dör! Suck... Gråt igen...

Våren och sommaren har gått i rehabiliteringens tecken. Tack och lov har de övriga klarat sig och mår idag bra.


Ett stort tack sänder vi till de underbara veterinärerna Cecilia Trägårdh på Helsingborgs Djursjukhus och Gunnel Anderson på Djurkliniken Roslagstull för all hjälp!